Äntligen tid att andas

Jag har gått på semester! Det var mer än välbehövligt. När jag och min chef hade avstämning för ett tag sedan sa hon ”om du har tid att äta lunch har du inte för mycket att göra”. Ja, hon sa så! (Hon tycker att jag och mina kollegor säger att vi har mycket att göra men att vi egentligen inte alls har det… Sanningen är att hon inte har någon aning om vad vi gör. Nä. Hon står inte högt i kurs hos mig just nu.)

Ironiskt nog har jag de senaste veckorna knappt haft tid att äta. Har många dagar kastat i mig maten på några minuter eller ätit vid skrivbordet i farten. Och det är allt annat än bra. Jag har haft alldeles, alldeles för mycket och har inte hunnit med mer än det absolut viktigaste. Har verkligen kämpat för att hålla huvudet ovanför ytan och när jag gick hem i torsdags kändes det sååååå skönt. Jag vägrar jobba ihjäl mig på samma sätt efter sommaren.

Det ska bli skönt att få komma tillbaka v 30 när ”alla” andra är lediga. Ser fram emot några lugna veckor utan massa mail, samtal och möten där jag kan jobba ikapp och undan.

Ignorera min slitna uppenbarelse. Lola har jag som vanligt haft på mig ändå. Sign cardie short i en fantastisk blågrå färg som är snygg till allt. Tillsammans med eastern pants som funkar när man vill vara bekväm på kontoret och mata framför datorn en hel dag. Och lepus dress, en svart klänning som inte sålde så bra men som är en av mina absoluta favoriter. Ska bli bättre att vardagsanvända den och inte spara den till speciella tillfällen. (Sandalerna använde jag denna enda dag. Den ena föll sönder direkt och måste varit ett måndagsexemplar. Reklamerade och fick pengarna tillbaka. Synd eftersom jag tycker att de är sjukt snygga.)

Nu ska jag landa i ledigheten. Landa och varva ner. Njuta av lata dagar och ingen stress. Närmast – heja på Sverige mot Tyskland framför tvn 🇸🇪

Annonser

Kolla era bröst!

Istället för bikini-boobies bjuder jag på en blåmärkt boobie.

Förra våren upptäckte jag en knöl i bröstet. På min vårdcentral sa allmänläkaren att det var normalt och inget att oroa sig för. Det gick ett år. Knölen var kvar och blev liiite större. Och jag tänkte att hur kan en allmänläkare bedöma att det är normalt? Så jag gick tillbaka. Han använde återigen en medicinsk term och sa att det var ofarligt men gav mig en remiss till mammografin för att lugna mig. Röntgen där visade en förändring. Följande ultraljud visade också en förändring som kunde vara både ett fibroadenom (den medicinska termen) eller bindvävsknuta (talspråk). Läkaren poängterade att en allmänläkare INTE kan ställa diagnos utan att de ALLTID ska skriva remiss vidare. För att säkerställa. För att inte missa. Prover togs. Proverna innehöll inte tillräckligt mycket vävnad och jag fick komma tillbaka och ta nya prover med en grövre nål. (Därav blåmärket som är kvar även nu två veckor senare..) Nu kom resultatet. Det är en ofarlig knöl. Vart jag vill komma?! Kolla upp dina bröst om du är osäker!!!

Bara slutat

Jag är fortfarande helt förundrad att Tim klarade av att sluta med napp bara så där. Från en dag till en annan. Han grät i bilen på vägen hem från Kolmården men det var det. Sedan dess har han någon gång kläckt ur sig att han saknar napparna när han varit ledsen. Men aldrig vid läggdags. Han bara somnar. Och min känsla är att han sover fler hela nätter i sin säng nu än när han hade napp. Och. Förr när han kom in till oss hade han famnen full med alla gosedjur. Nu kommer han själv när/om han kommer. Så stor helt plötsligt.

Inga blöjbarn. Inga nappbarn. Många säger ”stoppa tiden” eftersom de tycker att det går för fort. Det tycker inte jag. Det blir bara roligare och enklare att vara förälder och jag saknar inte bebistiden alls.

Ett gäng böcker

Det är inte så att jag inte läser just nu men jag har definitivt tappat det där grymma flowet. Visst – jag försöker att slå två flugor i en smäll och sola och läsa – men nu i maj när det varit så fint väder har tiden gått till njut och annat. Och nu när Jack gärna är vaken lite längre på kvällen och jag och mannen sett vår serie hinner jag inte många sidor i min bok innan jag slocknar. Detta är i alla fall senaste tidens skörd:

Sofie Sarenbrant – Bakom din rygg

Jag har läst alla Sarenbrants böcker om Emma Sköld och gillar dem. Därför var det självklart att läsa den helt fristående ”bakom din rygg” också som handlar om frisörerna Jenny, Angelina och Stefano. Alla tre döljer något och när två kunder mördas under mystiska omständigheter pekar ledtrådarna mot någon av de anställda – men vem? Korta kapitel sedda ur de olika personernas perspektiv. Ju längre jag läser desto mer spännande blir det. Upplösningen är en bladvändare.

Lucy Dillon – Allt jag önskade

Jag tror att Dillon är min favorit-chicklit-författare. Den röda tråden är alltid en början med något drastiskt – skilsmässa, sjukdom, död, arbetslöshet eller liknande. Och sedan får man följa flera personer vars liv vävs samman (ofta är det en eller flera hundar med också) och slutet är alltid hoppfullt och lyckligt. Allt jag önskade följer precis mallen och är alldeles lagom och mysig och en perfekt paus från alla deckare.

Jussi Adler-Olsen – Selfies

Detta är den sjätte eller sjunde (??) boken om Avdelning Q i Köpenhamn och vi får åter träffa Carl, Rose och Assad. Nu ligger mycket fokus på Rose som inte alls mår bra då minnen från hennes barndom håller på att knäcka henne. Samtidigt blir flera kvinnor som går på socialbidrag påkörda. Avdelning Q är mitt i hetluften som vanligt.

Paula Hawkins – Kvinnan på tåget

Precis som Sarenbrant skriver Hawkins ganska korta kapitel (indelade i tydliga stycken) ur olika huvudpersoners perspektiv. Här handlar det mest om frånskilda Rachel, som lätt alkoholiserad, varje dag tar tåget förbi sitt gamla hus och inte kan låta bli att titta in. Både hos sin exman och hans nya fru, men också hos grannarna. En dag ser hon något hon inte kan glömma och när grannfrun sedan försvinner nystas en mörk hemlighet (eller flera) upp.

Fyra helt okej böcker. Ingen riktig wow-bok men inget bottennapp heller. Tre av författarna har jag läst förut och den fjärde läser jag gärna igen. Samtliga är ”lagom”-tips från mig.

Sommarkväll i Göteborg

Igår hade vi BF. Barnfritt alltså. Passade på att åka ut en sväng med vespan. Köpte med oss pasta ner till nya varvet och tog det lugnt på bryggan. Cruisade runt ett tag och landade hemma där vi tog varsin isglass. En bättre sommarkväll.

Barnen hade inte direkt saknat oss utan haft livets liv hos farmor och farfar med kusinbesök, indiantält och vattenkrig. Idag fick vi hämta hem två nöjda killar. Och. De leker så HIMLA bra med varandra. Pratar och kompromissar och hjälps åt.

Ute faller ett välbehövligt regn och jag laddar för jobbvecka. 8 späckade arbetsdagar kvar innan det är SEMESTER!

Det finns ljusglimtar

När jobbet suger musten ur mig fokuserar jag på ljusglimtar istället. Som att Lolas sommarkalender är i full gång och att jag invigde min blåa, glada amaze me dress idag från lucka 2.

Och att jag och J spelar lego city ihop och jag vet inte vem som har roligast – han eller jag. Det är vår grej och – han är så himla duktig! Fattar direkt och bara kör.

Lite less. Eller mycket

Ursäkta uttrycket men just nu pissar jag på jobbet. Känner mig bara så sjukt less, så sjukt ouppskattad och som att jag har alldeles för låg lön för vad jag gör.

Jag har gått in och tagit ett jätteansvar för en jätteuppgift men trots att det är prioriterat att få ordning på det får jag inte personalresurserna som behövs. Långt ifrån. Vilket betyder att jag själv jobbar på överväxel fram till midsommar och semestern då jag kan slappna av och andas. Jag hade redan sjukt mycket att göra och nu har jag tagit över två personers ansvar ovanpå det. Blä. Mina arbetskamrater tycker att det ska synas att vi inte räcker till. Jag håller med till 100% men samtidigt är jag en doer. Jag har fått ett tufft mål och jag håller det jag säger att jag ska göra. Jag kan inte bara sitta still och se på när det misslyckas utan steppar in och styr upp. Det blir bara så sjuuuukt mycket för mig. Har 12 olika möten med avdelningar från 1-20 juni. Och då är det inte 20 jobbdagar utan helger också. 13 jobbdagar har jag i juni. Förutom själva mötena måste jag göra ett förarbete innan. Plus att vi ska flytta till nya kontoret och det är tusen saker att fixa och boka. Plus alla andra vanliga uppgifter både här och där. Det finns inte utrymme för att hämta andan ens. Blä. Och självklart dyker det upp massa grejer att fixa utöver det späckade schemat varje dag. Idag fick jag till exempel rycka in och göra en uppgift när min kollega var sjuk. Det tog en timme. Och så åkte jag på en avvikelse att utreda. Mer tid som försvinner. Som jag inte har. Och så blir jag less för att ingen tackar mig för detta, jag gör bara mig själv världens otjänst. Som bara biter ihop och jobbar. Som levererar.

Och sedan kommer jag med största sannolikhet bli tvångsförflyttad och få dos som ännu en arbetsuppgift. Förutom att jag jobbar ihjäl mig på mina 90% med de uppgifter jag redan har idag och skulle behöva bli av med lite ansvar ska jag alltså få en uppgift till som förutom att jag inte har tid med den betyder förlorad vanlig arbetstid i resor, lördagsjobb, jobb på röda dagar och jobb till 17 en eller två gånger i veckan. Jag har gått ner i tid för att vara med barnen. Det går inte ihop. Blir jag tvingad in i dosen säger jag upp mig. Chefen vet det men det spelar förmodligen ingen roll. Jag känner mig vansinnigt ouppskattad och kämpar mot att vilja prestera bra och bara vägra och lägga mig platt.

Trösten är att jag inte är ensam. ALLA på jobbet har samma känsla. Tusen och en uppgifter och så läggs det på mer och mer utan att dras bort. Vi är bara pjäser. Ingen själ. Men det är så deppigt att bara gnälla och klaga. Det har blivit en ond spiral och jag vet inte hur det ska vända. Jag är egentligen positiv. Jag är en arbetsmyra. Jag är en presterare. Men chefen alltså. Det är bara – totalt piss. 😥😭

(Det knäppa är att jag egentligen gillar mitt jobb. Gillar uppgifterna. Är duktig. Blir utmanad och utvecklas och tar ansvar. Men det är för mycket och på helt fel sätt nu.)